Hela äventyret började med att Mattan glömde sin KISS-biljett hemma, och jag fick vänta i en timme på att hon, Leck och Alle skulle komma in till stan.
Dom kom, i vad jag tyckte var sista sekunden, och skulle DÅ in på stationen och köpa varsin tågbiljett.
Jag var ganska sur vid det här laget, eftersom jag tyckte vi kunde komma i god tid till konserten, för en gångs skull.
Jag stod länge och väntade på dom utanför utanför tågdörren, eftersom jag redan hade en biljett.
Kontrollanten väntade. Jag väntade. Kontrollanten blåste i pipan. Jag dog. Och DÅ springer dom mot tåget. I sista sekunden kommer alla ombord, dörrarna stängs och lättnaden är total.
Vi satte oss i en trappa, som ledde upp till första klass, eftersom tåget var knökfullt. Vi fixade håret, sminkade oss, lyssnade på låtar som Islands in the stream och dansade The Hustle. Utrymmet för dansen var inte det största. Och Grapewine:andet gick inte som en dans. Vi övervägde till sist att gå upp och sätta oss i första klass. Där en gubbe suckade och skakade på huvet åt oss.
Väl framme i Hufwudztadhen letade vi efter tunnelbanejäveln vi skulle med. Vi hittade rätt och det var proppfullt. Jag kände mig som en såndär clownleksak man hade när man var liten, som alltid ville stå upp, hur mycket man än puttade omkull den.
Det var alltså folket runt omkring mig som fick mig i balans igen. Inte tyngden av mina fötter.
Vi kom slutligen till stadion i tid, satte oss på marken, och köpte varsin öl som jag trodde var en vanlig storstark. Efter betalningen ser jag en skylt som löd ”Öl - 3,5″.
WLARRGGHHH. 45 jävla kronjävlar för en trefemma.
Konserten var grym. I was made for loving you var en stor bevikelse. Paul missade massa text och lät förjävligt. Inget riktigt röj, som den låten lätt hade kunnat få.
Annars var det hur bra som helst. Gene flög upp till en scenplatta högt upp i luften och körde en låt däruppifrån, Paul åkte i en linbana över publiken till den där ön där ”ljud och ljus-killarna” sitter och körde Love Gun därifrån, den som enligt mig är deras bästa låt. Jag var helt i extas. Guld.
Nu får vi inte glömma anledningen till det här blogginlägget, som är den lilla fylledvärgen som stod bakom mig. Han särade (tyvärr inte på benen) järnet och ville få alla utslängda, inklusive mig.
Varför? Jo! För att jag var lång!
Han – Hörruuu! *peta*… HÖRRUUUU!!!!
Jag – Ja..?
Han – Duuu fan, du måste ducka! Jag ser INGENTING här bakom!
Jag – Haha.. Vaa?
Han – Du måste ducka! Jag ser ingenting här!
Jag – HAHA! Men förfaaaan… Jag kan ju förfan inte stå och DUCKA i TVÅ TIMMAR för att du inte ser nånting. Du får väl flytta på dig.
Han – ÄEEEVAFAAAN DU MÅSTE DUCKA! ANNARS SÄGER JAG ÅT VAKTERNA ATT KASTA UT DIG!!!
Jag – *Ingen reaktion*
Han – *Petar* HÖRRUUU! FÖRFAAAN! SÅDÄR JÄVLA LÅNG ÄR DU INTE!!!
Neeejdå lilla gubben! Förlåååt, jag ljuger bara, klart jag är inte såhär lång på riktigt.. Jag står bara här och har en liten asiatisk dvärg under mig, vars axlar jag står på!
Jävla idiot…
När konserten var slut tog det hundrafemtioelva jävla år att komma ut ur stadion. Jag smakade nog på något som kan liknas klaustrofobi. Jag har nog aldrig sett så många människor (män) samlade på ett och samma ställe. Helt proppfullt.
Jag tog upp telefonen för att ringa Simon och berätta att han just hade missat årets händelse, när jag upptäcker att jag inte har någon sändning. Vilket jag för stunden trodde berodde på alla dessa 35 000 män som skulle ringa runt till alla sina vänner för upphittning av varandra i publikhavet.
Jag stängde av telefonen och VIPS så var den tydligen stendöd. Och det är den än. Ljuvliga teknik!
Jag tackar gud som är i himlen att det finns minneskort, och hoppas att fan i helvetet inte har raderat mina bilder från konserten.
När vi kom ut från stadion stod Emelies och Hannas pappor redan där med den vita minibussen och väntade på oss. Underbart!
Vi anlände till Eskilstuna okänd tid och Mattan och jag gick till Nybron/4 rooms/bakfickan/vainot eller vad faan det heter och Mattan skröt för alla att vi just hade sett KISS (jag har aldrig fattat om KISS ska skrivas med gemener, versaler eller bara med stor begynnelsebokstav) och hur bra dom var.
Stället var fullsmackad med folk, både ute och inne, och låtar som ”Karma Chameleon” och Ultravoxs ”Dancing with Tears in my Eyes” spelades till min förvåning, och glädje. Det kanske finns hopp för någon stackars liten DJ här i Eskilstuna.
Efter lite mer än en timmes dansande och ölande (jag fick min storstark till slut) gick vi och köpte varsin svindyr äcklig kebab på Jallajalla. Kebabgubben flörtade med oss även fast han var gift, som han sa.
Efter det hoppade jag på 64an som tar den utomordentligt underbara vägen till Ärla genom Sundbyholm, Kjula och Jäder i räserfart.
Jag satte mig, tog upp min kebabpåse för att börja svulla, och en turk satte sig bredvid mig.
Inget mer med det. Jag la ner påsen för senare moffande och vi åkte.
Turken (som självklart inte var en turk, utan en man som mycket väl hade kunnat komma från mellanöstern och blivit dömd att kallas just turk) flyttade benet närmare mitt ben. Jag drog benet närmare väggen.
Turken flyttade sin arm närmare min arm. Jag drog armen åt mig. Och stirrade ut genom fönstret, där jag såg hans granskande blick.
Turken skulle gå av i Skiftinge och innan han reste sig upp för att gå, la han handen på mitt lår. Jag fick utlopp för dagens aggressioner och av hans äcklighet och armbågade honom så hårt jag kunde i sidan. Han gav mig en förvånad min, som möttes av min nöjda, och han gick av.
Resten av den säkert EN timme långa bussfärden moffades det friskt bakom dragspelssektionen i bussen, och de fulla Hällbergabarnen spelade såklart cool skrålmusik från sina mobiltelefoner.
Hemma tvärdog jag i min säng och drömde om fula gubbar iförda flaskbottensglasögon som höll någon prata-så-långt-i-ett-och-samma-andetags-tävling. Och jag konstaterade att jag aldrig skulle klara av något liknande.
Och VIPS så blev det ett sjuhelvetes jävla långt blogginlägg.
Publicerat av linnbert 
